Cyniska jag satt i lördags morse och läste DN och beklagade mig över dagens ungdom. Konstaterade att världen är på väg ut för, att majoriteten av alla människor är pundade, hänsynslösa och värdelösa. Tänkte tillbaka på fredagnattens tunnelbane- och bussfärd. “Jag hatar fulla människor”. Tänkte att min generation är körd. Kom på vems fel det var.
“Mamma, allt är din generations fel”
Alla generationer är körda. Bestämde mig för att sluta bry mig, att ge upp hoppet om en ljus framtid. Och FUCK Earth Hour, vem kom på den idén? Det gör ändå ingen skillnad.
Lyssnade på Barnaministeriet på radion. Barn om läsning. Tänkte att det kanske finns lite hopp för mänskligheten ändå. Framtiden finns hos barnen.
Det hoppet försvann ganska snabbt, såklart de intervjuar söta, smarta och roliga barn på radion. Och de kommer ändå växa upp och bli arroganta, fulla och odrägliga tonåringar.
Kvällen kom och min iPhone försvann. Paniken i det. Ringde, ringde och ringde till den. Och tillslut svarar någon. Åker till Täby Centrum och möts av tre pojkar som snällt står och väntar med min iPhone i handen. Tack, tack, tack och åter tack! Ni gav mig inte bara min iPhone tillbaka, jag fick tillbaka hoppet om framtiden!
Barnen är framtiden!
